I skimrande bruddräkt så vit som en snö
står djurtämjarens dotter, en blomstrande mö
Hon tvingats att giva en främling sin hand
I morgon går färden till främmande land
Ren gästerna samlats men tid är det än
för Selma att träffa sin trofaste vän
och sorgsen hon gångar till lejonets bur
att taga farväl av sitt älskade djur
Hon lägger sig ner där hon förr varit van
och lindar sin arm kring dess böljande man
och skogarnas konung sin vildhet har glömt
när Selma hon smeker och viskar så ömt
Vi måste nu skiljas min bruddräkt du ser
Hav tack kära vän nu vi råkas ej mer
Jag tvingats att giva en främling min hand
I morgon går färden till främmande land
Du blickar så ömt du mig säkert förstår
Förlåt kära vän se jag torkar en tår
men hör hur min brudgum han ropar igen
Farväl nu för alltid min älskade vän
En kyss nu till avsked hon lejonet ger
men mannnen vid gallret nu lejonet ser
Med ens är dess saktmod och mildhet förbi
Det reser sig häftigt i fullt raseri
Den väldiga svansen nu svängningen tar
och Selma står dödsblek men fattning hon har
Att bedja och hota är fåfängt beslut
För dörren står djuret hon slipper ej ut
Kom hit med en bössa nu främlingen skrek
Ett skott ska väl ända den blodiga lek
Och dödstystnad härskar geväret han får
Han laddar nu, djuret hans mening förstår
Och lejonet rasar i fängslande bur
Vill Selma försvara men vet icke hur
Ett rytande skallar barmhärtige gud
i stycken slet lejonet främlingens brud
Och sedan det druckit den älskades blod
det lägger sig stilla med nedslaget mod
vid bleknande liket det väntar få tröst
en kula som mördande sårar dess bröst