För den vinande nordan och vintern, broder,
för den grånande morgonens stjärna klar.
För vårt hem och vårt land och vår bedjande moder,
för myllrande städer och istunga floder
vi höja vårt stop och för kommande dagar
och för kärlek och lycka som var.
När sjöarna ligga här frusna och döda,
och yrvädren dansa i moar och skog,
vi dricka och drömma om bäckar som flöda,
och minna oss Terrvalaks solnedgång röda
och gårdar som lysa bland åbrodd och lilja
och skuggor som dansa i skog.
För den hårdaste skaren och bittraste vinden
för det fattiga folket som slåss för sitt bröd,
för dem som i armod bli hårda om kinden
för dukade bord och för slädar vid grinden,
för sårfyllda kroppar och läkande död.
Försonta och glada i stjärnans timma
vi glömma att jorden blev bräddad av hat.
Vi resa oss upp under stjärnor som glimma
omkring oss de heligas natt vi förnimma
för dem och för jorden, för himlen och oss
Våra stop vi höja, kamrat.