Se på mig, vad jag blev, ett i raden utav misstag
En sån som jag blir aldrig älskad och fri från samhällets struptag
Härdad av betongens hårdhet där jag sover på min asfaltsbädd
Jag bönar, ber och hoppas innerligt varje natt att slippa somna rädd
För döden är min enda vän
Och gatan är mitt enda hem
I mörkret i din trappuppgång finner jag min värme
Med alla droger i min kropp känns slutet ännu närmre
Jag sover lätt, aldrig bra och saknar alltid drömmen
Jag hoppas varje jävla natt att jag dör i sömnen