Kolöga rotfast tand...
som trädet i grund och stenig mark.
-Trolltand...
Gammal, klok, urbergets vän...
vriden som martall på vindpinad häll.
Skyr solen om dagen, flyr människors...
Ett brakande dån bräcker Kolögas sömn.
-Vadan detta skrän? som en törn i min ställ,
vem är den niding som gäckar min sömn?
Skyr solen om dagen, flyr människors...
I blint raseri med dunder och brak,
banar sig Kolöga fram...
med ett vredesvrål mot murar av sten,
som krossas i hans hand...
River och sliter, tugger och bitter
dammet yr i hans vildsinta dans...
folk och fä flyr snabbt sin väg,
bort från trollets brakande kaos...
Klocka av guld mot himlen for,
krossandes tornet på vägen ner.
-slut på skränet och det fördömda brölet.
den tar jag hem, där kokar snart ölet...