En dag när jag var femton år, hösten trettitre,
då kom far min hem och han frågade:
- Vem ska nu försörja oss tre?
Han hade sparkats från sitt jobb den dan,
han och många fler, för det var lågkonjunktur,
nu stod lönen på lur.
Han fick aldrig nåt arbete mer.
Far och mor kom ofta i gräl
och far han söp för att glömma bort.
Hans livskraft tog slut och när han flyttade ut
så kramade han mig så hårt.
Greppet hårdnar om kropp och själ.
Det är för vår arbetsköpares väl.
Vi utsugs tills vi blir som levande lik
sen blir vi ett nummer i svensk statistik
Under den gyllene välfärdens år slet jag för mitt levebröd.
I stålindustrin vid en bullrig maskin fanns det jobb i överflöd.
Vi tvåhundra man höll fabriken igång, vi jobba i gaser och damm.
Och ur arbetarhand, överallt i vårt land, växte rikedom fram.
Visst fick jag det bättre än jag haft förut men priset har jag betalt.
Dessa gyllene år har satt sina spår, sina slavar förbrukar de snabbt.
Greppet hårdnar, det tar våra liv.
Stressen och hetsen bli alltmer intensiv
och ska vi göra slut på slaveriet i vårt land
får vi slita makten ur borgarens hand.
I välfärd eller depression är det alltid vi som trycks ner.
Trots sossarnas prat om vår arbetarstat blir de arbetslösa allt fler.
Så lyssna noga nu min vän på det som jag har sagt,
världens trettitalskris kommer nu i repris.
Det är följden av borgarnas makt.
Om ni unga ser er plikt och reser er och slåss.
Fastän gammal och grå ska jag kämpa åndå,
för FRAMTIDEN TILLHÖR OSS!
Greppet hårdnar, men KÄMPA EMOT!
Tillsammans kan vi knäcka borgarens fot!
Om Enade vi strider på klasskampens grund
kan vi vinna vår framtid i vårt Röda Förbund!