Vi satt ett gäng på en strand, några mil utanför tylösand.
Käkade korv och chips, rökte för mycket och sänkte en 7-8 pripps.
Jag hade fått span på en dam som kan få en och bli monogam
och lite vilt gått fram och börja att köra mitt stora förförarprogram.
Då hördes ett Cat Stevens darr till tonerna från en gitarr.
Då kom han grabben med G, ja en riktig gitarrknäppare
en råblond nordisk prins, två dagar skäggstubb, T-shirt och avklippta Jeans.
Slog sig ner vid vår plats, presenterade sig såsom Mats.
Så slog han an en ton och börja att sjunga mitt i vår konversation.
Den tjej jag skulle ha i säng föll genast in i hans refräng.
För har en speleman en enda gång börjat sjunga på en gammal
sång så ska alla runtomkring va med och skråla.
Har han blott en enda gång gett skri lär han sjunga varje melodi
ifrån "Dover och Calais" till lilla loppan.
Nananananananananaa...........
Hur säger man till en sån tjej, du att sjunga är inte min grej
men jag är ett jäkla kap för jag har läst matte och läran om statsvetenskap.
Men när man får slåss mot en skur utav toner från en trubadur,
då skulle han veta den man, han som skrev sången "House of the rising sun"
Sen börjar Mats helt sonika att blåsa på harmonika.
För har en speleman en enda gång börjat sjunga på en gammal
sång är det ogörligt, ja lögn att försöka stopp'an
Har han blott en enda gång gett skri lär han sjunga varje melodi
tills nån vänlig själ slår halsen av hans luta.