Nu när tingen börjar klarna
Och allt töcken rensats bort
Blir konturerna och gränserna så skarpa
Och alla sår som rives upp
Och aldrig läkts igen
Blir blottade och huden börjar andas
Den människa som kuvas
Hon ruvar på sin hämnd;
Hon tiger aldrig stilla som i graven
Hon rustar sig för motstånd
Hon gör sig klar till strid;
Hon gör sig klar att möta morgondagen