Gustav Eriksson var namnet, med vase på min sköld.
Jag fäktades mot Kristian då i fångenskap jag föll.
Med bojorna var veka och till frihet jag var snar,
Jag färdades till Sverige och de vänner som fanns kvar.
Min fader dräpte dansken; då i Stockholm flyter blod.
Med hämnd i håg och sinne jag det illdåd så besvor.
Här är bragden och de orden som fanns kvar:
"I fäders spår för framtid segrar"
Här är kungen Gustav Vasa som oss gav:
"I fäders spår för framtid segrar"
Farofylld var färden; ja ett äventyr det var.
I Dalarna jag sökte finns folk oss till försvar.
Jag gömd och dold för dansken bland god och ondsint själ,
Förklädd i kök och lada mig det folket hålla kär.
Men till uppror där var tvekan så mot väster gick min färd.
Väl kommen opp till sälen var dock vänner hamn i häl.
Det var Engelbrekt och Lars utifrån Kettilbo
Som jagat i mitt spår utan rast och utan ro.
Så begynner där den resning som oss sedan frihet gav.
Fast hårt vårt regemente, detta arvet nu vi har:
Ett språk det er förenar och ett land det enat är.
Ett Sverige som trots strider mot framtid folket bär.