Flammende röd i solens sken allena synes flyga
Av Hugins ätt mot offersten sin vördnad tyst betyga
Ett öga svart nu skådar ner mot skymningsmörka grenar
Bergeryggens häll det ser när skuggorna förenar
Kraxande hest i aftonljus han vänder in i nattens famn
I nordanvindens tysta sus mot varm och säker hemmahamn
Längs älvens strand i österled svarta vingar sakta slog
På svala brisar uppåt red över Norrlands mörka skog
Näckaspel och gygers kall förglöms i frostklädd skymningstid
När dimma sveper gran och tall och nattens makt tar vid
Oktobermånens trolska ljus beslöjar ödslig rullensstrand
Och skänker lugn till bäckars brus i höstfärgade Norrland
Solen sig sänkt bak fjällens höjd och kvällningen har inträtt
Älvadrottning dansar nöjd på äng som vita dimmor klätt
Mot systra horisonter glimrar nattens dunkla stjärnesfär
Där månens öga stilla skimrar över trädens knotiga här
Norrskenstungor flammar uppå himlavalvets svarta djup
Skådas magiskt över stålgrå bergatoppars bråda stup
Ännu höres korpens vingar eka tyst i skog och myr
Där forsens stämmor stilla klingar innan månskensdimman flyr