Vad hade lagts att vila, och till evig glömska dömts,
Blivit fast vid stenar bundna där och dolts.
I drömmen såg jag vakna, rista lätt och komma loss,
Där lås och fjättrar brista såg jag då!
Rider igen, Dom rider igen!
Över heden mörk och dimmig bryter fram!
Strider igen, Dom strider igen!
Slår med köld och våta vindar överallt, Så kallt!
Över land och hav kom mörker, och utur mörker kommer vrål,
Genom etern onda toner hör jag gå.
Där var varsel så, och omen, månget tecken talar illt,
Förgäves given, varningen förspilld!
Och där som havet rör vid himmel,
Där som stjärnor möter våg.
Bortom horisontens ände, bortom skyarna jag såg.
Damm och rök av hundra bovar,
Bräcker berg gör hundra fler,
Bortom dagarna som varit, bortom stjärnorna jag ser!
Så min syn for över världen, såg vida kring och allt,
I sömnen skräck och fasa tar gestalt.
Bland vågor färdas tankar, går till platser som jag såg,
Där som vinden burit hand på släkt och vän!