Vi sålde våra hemman och gav oss sedan ut,
Som fÃ¥gelen bortflyger, nŠr sommaren tar slut.
Han kommer en gÃ¥ng Ã¥ter nŠr vÃ¥ren skrider fram,
Men vi fÃ¥r aldrig skÃ¥da vÃ¥rt kŠra fosterland.
Och nŠr vi sedan kom till den Liverpoolska hamn
Begynte ångerns tårar så stritt att bryta fram.
Det blev en hjŠrtans sveda i bršstet pÃ¥ var och en.
Man talar blott om Sverige och om sitt fšrra hem.
Vi packades tillsammans uti ett osunt kvav.
Det var fšr oss att skÃ¥da liksom en šppen grav.
Och fšdan som vi fraktat ifrÃ¥n vÃ¥r svenska jord
Den blev oss nu fšrbjuden att taga med ombord.
Och nŠr vi hade seglat en vecka eller tvÃ¥,
Ett mšrker dŠcket hšljde och bredde sig dŠrpÃ¥.
Ej se varann vi kunde, knappt andas eller gå.
Det var en gruvlig plÃ¥ga fšr stora och fšr smÃ¥.
Nu blev en šmklig hunger, med sorg och grÃ¥t och gny.
En jŠmmer som sig trŠnger till himlens hšga sky.
Och dšden gruvligt hŠrjar bland mŠnniskorna ombord.
Man ser de dšda kastas i havets vilda flod.