En daggvuren gryningshimmels disiga bud
tj?nar som arlaregnets segel.
Till soleld begnistrar dess mantelskrud,
och var droppe bildar en spegel.
Som l?nkas mot en rymd i b?gad str?m,
ett draperi som i bj?rta kulsrer sprakar.
Sk?nkt ifr?n molnkaravaners purpurdrsm,
lika mystisk som moderm?rkrets drakar.
Vad skedde om skapnaden blevo solid,
en bro ?ver svindeldjupa avgrunder?
F?rgrenad vid gallaxens g?mda lid
och stj?rnhimlens brinnande lunder?
Skulle vi g? l?ngs b?gen tunn
som vattenreflexerna fogar? (mot jordens grund)