Med ångesten i min själ
drev jag ensam genom mörkret
för varje steg jag tog
sjönk mitt mod en smula till
Jag visste att du fanns där
men allting gick så fort
ty jag hann aldrig inse
vad som hade hänt
Dagar gick och ljuset tycktes
försvinna allt längre bort
Jag var fånge i rädslans labyrint
och jag visste inte varför jag var rädd
Svaret fanns framför mig hela tiden
men jag var förblindad och kunde inte se
Så när hoppet nästan dött
och jag höll på att ge upp
Då insåg jag plötsligt varför
jag varit rädd
Istället för att leva
och njuta av idag
Försökte jag förutse
morgondagens problem
Jag var fånge i rädslans labyrint
och jag visste inte varför jag var rädd
Svaret fanns framför mig hela tiden
men jag var förblindad och kunde inte se
Dieser text wurde 131 mal gelesen.