Det Šr skimmer i molnen och glitter i sjšn,
det Šr ljus šver strŠnder och nŠs
och omkring mig stÃ¥r den hŠrliga skogen gršn
bakom Šngarnas gungande grŠs.
Och med sommar och skšnhet och skogsvindsackord
stÃ¥r min hembygd och hŠlsar mig glad,
var mig hŠlsad! - Men var Šr min faders gÃ¥rd,
det Šr tomt bakom lšnnarnas rad.
Det Šr tomt, det Šr brŠnt, det Šr hŠrjat och kalt,
dŠr den lÃ¥g, ligger berghŠllen bar,
men dŠršver gÃ¥r minnet med vinden sÃ¥ svalt,
och det minnet Šr allt som Šr kvar.
Och det Šr som jag sÃ¥ge en gavel stÃ¥ vit
och ett fšnster stÃ¥ šppet dŠri,
som piano det ljšd och en munter bit
av en visa med fin melodi.
Och det Šr som det vore min faders ršst,
nŠr han Šnnu var lycklig och ung,
innan sÃ¥ngen blev tyst i hans dšdssjuka bršst
och hans levnad blev sorgsen och tung.
Det Šr tomt, det Šr brŠnt, jag vill lŠgga mig ned
invid sjšn fšr att hšra has tal
om det gamla, som gått, medan tiden led,
om det gamla i Alsterns dal.
Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår,
men sÃ¥ svagt som det blott vore dršmt:
"Det Šr kastat fšr vind sedan tjugo lÃ¥nga Ã¥r,
det Šr dštt och begravet och glšmt.
DŠr du kŠra gestalter och syner minns,
dŠr stÃ¥r tomheten šde och kal,
och min eviga vaggsÃ¥ng Šr allt som finns kvar
av det gamla i Alsterns dal.